Det är kvinnodag och vissa säger att det inte spelar någon roll. Alla dagar är väl män- och kvinnodagar, javisst, och somliga lever hundliv. Instängda och kedjade, slagna och förödmjukade. Det är kanske mest i lätt och lagom länder, med en köpstark urban medelklass, som det kan upplevas som ett befriande tillskott i sexlivet eller en, i vid mening, identitet och livsstil att praktisera i privata sammanslutningar öppna för den som vill. För den egna viljan och individualiteten, hur bisarr den än må te sig i somligas öron och ögon, är ett närmast ett religiöst begrepp hos oss där gamla gudar dött och nya skapats i all sin otillräcklighet, av kärlek. Av besatthet. För övrigt kan man i vissa angränsande länder bli mer eller mindre bombad om man offentligt står för vem man dras till. Alltså blir temat för dagen, kvinnorna och kvinnan, en fri association med åsnebryggor hit och dit.
Eller så inte.
Ditt första inlägg slår mig med att vi kämpar med samma saker. Mot samma saker. Tomma mjölkburkar som bör föras ut hellre än ställas tillbaka, strumpor som ska bytas, att gå hem ibland och kamp mot sömnen med kaffekoppen invid sängen (eller i den) när man borde sova. Kampen fortsätter mot mycket annat som man inte närmare bör gå in på, utom möjligen på dödsbädden, mot djävulskap och självupptagenhet, den egna ruttenheten som värker längst in djupa håll fast allt ser snyggt och prydligt ut på ytan, ibland åtminstone. Under sängen ligger ett och annat och möglar, ett fallosformat bröd som bakades på skoj bara för att bli helt vanligt bröd i ugnen, halvdrucket kaffe eller en potatis, fan vet varför. Ofta har man hål på kläderna eller knappt kläder alls, då hälften av ens garderob försvann i flytten från stans kanske lyxigaste adress. Man kan både sakna och inte sakna, lättad inse att skratt och glömska har sin plats i alla lägen som försvar och vapen, inte för att man är lycklig eller olycklig utan bara för att.
Jag läste ut Blodets Meridian av Cormac McCarthy helt nyligen, ”en blodstragedi lika amerikansk som allmängiltig” enligt Harold Bloom (ungefärligt citat). En litterär prestation av groteska dimensioner, på sätt och vis en redigerad helig skrift, vilken som helst, om det maskulina våldet i potens och dess absoluta orimlighet där det driver och driver offer och våldsverkare själva in i död och undergång där allt blodet flyter ut i ökensanden och ångar bort i hettan på gränsen mellan två laglösa land, dagens Texas, Arizona och de mexikanska delarna av Sonoraöknen. Den som vill dra paralleller får göra det, och man kan himla med ögonen så ögonen så de slår volt. Men är det inte ganska sällan kvinnor gör sig skyldiga till folkmord, både statistisk och historiskt. De blöder, kanske mer än män, utan att få medalj för tapperhet i kampen för den goda saken. Eller, som i boken ovan, inte ens för någon sak i nämnvärd mening utan av kärlek till kriget, på liv och död bara för att.
Du listar längst ner vad en människa är, och jag tror att vi är gjord på samma vätskor. Bubblande med kraft av hjärtat som slår och slår. Blod, svart galla, gul galla och slem.
http://en.wikipedia.org/wiki/Body_fluid
